IMG_0932-0.JPG

Gästinlägg: Från Los Angeles till huggsexa!

Jag sitter på flyget på väg hem från Los Angeles efter en två veckor lång vistelse. Längtar hem till välfärdslandet Sverige och den kyliga luften, luften och kylan som alla tycks ha en tendens och vilja att fly ifrån. Jag trivs bra i kallt höstväder, det är med frusna fingertoppar och avdomnade tår, ett ruggigt väder, slitstarka öringar och fågelsång som jag från planet längtar hem till. Första dagen i Sverige hämtar jag min mellandel till min kust sjua som gick av innan resan och som jag beställde hem på Fishline, det var ett obehagligt ögonblick att stå på en perfekt kuststräcka i Stockholm och ha en orörd plats att fiska av för att sedan gå en ur händerna genom att klingan brister under första dängning ut mot djupkanten.

Det är nu revansch som gäller med den nya klingan, dag två i Stockholm efter utlandsvistelsen. Jag har vaknat upp efter 2,5timmars sömn och tänker på havsöringsfisket, ska jag ut innan eliten är på plats och sabbar sträckan för mig? Omöjligt tänker jag. Jag hoppar in i bilen och gasar, tänker på fiskerapporterna som inkommit under LA resan, fisket hade fortsatt utan mig, det stannar aldrig av, cykeln som upprepas år efter år, med eller utan mig. Det gäller att fiska på medan man kan tänker jag, ekorrhjulet slukar ju även den mest tappra när allt kommer omkring.

Kommer fram och det är fortfarande gryning, har inte riktigt kommit i fas med tidszonen här i Europa, men lyckligt medveten om att jag är först på plats drar jag fram tuben försiktigt, vill inte ha någon ny reklamation på klingan, hinner bara öppna dörren till bilen då jag hör ett stort plaskljud, tittar ner och ser ett brutalt vak på platsen jag ska fiska av, fisken är på plats tänker jag. Det var ett stort vak. Pulsen ökar snabbt, blir irriterad på linan som jag knappt kan se i mörkret och som ska igenom alla öglor, flugan ska knytas på, vadarna ska på, allt det primära blir plötsligt en plåga, men jag får ihop allt och tänker katastroftankar, inte en båt nu bara, ingen båt eller bil hörs eller syns och jag smyger ner, det känns ruggigt produktivt för att vara en kuststräcka i Stockholm. Jag drar ut flugan, en riktig storöringdräpare, fick den av Kärki eller Kobben senaste flugbindarkvällen på Fishline, dunderkrokar!

Hinner göra två kast innan en storöring drar som en plog vänster om mig inifrån land och ut, den hade förmodligen patrullerat och sett mig, samma sak händer en gång till kort därpå. Jag börjar bli lite otålig, allt är perfekt men inget hugg, det är fint och rekreationen är fulländad men utan fisk har detta pass inte existerat tänker jag prestationsmedvetet. Jag nöter på, jag har efterföljare tre kast i rad som gör virvlar nära inpå mig. Jag har sett folk här förut, jag har sett vadarkängornas avtryck i bottensegmentet och jag har sett krossade fiskebrillor ligga på marken där jag har bilen. Jag vet att stället producerar, förra gången var ”han” här före mig, men nu är jag först!

Förutom vak och goda förutsättningar så blir jag noggrant granskad av en säl längre ut som jag förmodligen har förstört frukosten för.

Inget händer på tjugo minuter, men sen drar det tag i linan, jag har fisk. Det var inget våldsamt hugg som ett laxhugg, utan ett ordentligt hugg som var stabilt men långsamt, en härlig fisk som fick klingan att arbeta lite, jag pressar fisken och bogserar försiktigt upp en tvåkilos halvblank som får simma åter efter bild.

Jag fortsätter, det dröjer inte länge innan jag får besök av en båt som kör onödigt nära mig med flera personer i som sabbar sträckan med spinnfiske och febrilt tomgångsläge på motorn. Nu är det kört tänker jag, dagen är avslutad! Men plötsligt drar dem, jag tänker på en fulgubbe i Umeå som brukade dundra på med sin tvåtaktare för att skrämma ut öring från ståndplatserna, kanske hjälpte motorbåten fisken att flytta sig mot mig om dem stod längre bort, ett kort ögonblick efter att båten lämnat platsen där jag vadar så drar det på en fisk ordentligt, denna gång var den en riktigt stor fisk, jag känner hur jag blir nervös för det är inte alltid det hugger på stort och våldsamt, jag låter klingan arbeta hårt men med goda marginaler för plötsliga vredesutbrott från fiskens sida, känner hur jag blir trött i armen den är stark, försöker korta ner drillningen, ett försök att landa fisken görs men som misslyckas, fisken blir ilsken, försöker dra in fisken mot land men den vill inte, jag låter den tjura för att inte slita av tafsen, tänker på bilderna jag får om jag lyckas landa den, efter tio minuters kamp så lyckas jag landa en fyrakilosklump och taila den försiktigt. Den är utlekt och får gå åter (som all fisk).

Jag fortsätter fisket, det drar på igen, denna gång hoppar fisken som jag uppskattar till två kilo mer än vad jag någonsin sett en öring hoppa tidigare tio meter ut ifrån mig, den hoppar hysteriskt och högt, säkert en meter upp, börjar undra om kroken satt i tungan för det är då dem får spel, i alla fall när det gäller laxen enligt min erfarenhet. Sedan plötsligt så drar den snabbt mot mig, linan blir slak för snabbt, jag hinner inte spänna den i samma takt som den simmar mot mig, men fisken sitter fortfarande när jag spänner linan och samma procedur upprepas igen, det går väldigt snabbt och fisken släpper. Helt otroligt som en Alaska steelhead! Tacksam för upplevelsen så dänger jag sedan vidare, det går ett tag, jag skickar bilder till fiskekamrater medan jag binder på en ny fluga och reducerar vindknutar, telefonen börja ringa i tystläge, fingrarna är döda, vantarna dras på och snart är dem ljummet blöta. Jag börjar överväga, ska jag dra hem? Ångesten blir påtaglig, samvetet säger att avkastning i dessa mått mätt är få förunnat i en hårt utsatt skärgård som Stockholm. Tänker på mina 100timmars pass som yngre utan ett hugg i samma län, nötte alltid på. Det har gått 8,5år med kustfisket där både ljusa och mörkgrå dagar speglar en förgången tid, dessa dagar är få med samma utdelning som idag. Jag stannar kvar ett tag till och fiskar av sträckan och fortsätter nöta, mitt i all harmoni drar det på igen, hugget är för brutalt, som femåring som badar och gör en rygg plog bakåt i vattnet, så såg det ut. Brutalt! Fiskens tryck var utan dess like, den var stor och den slet sig och den måste ha varit större än den jag landande tidigare.

Pajala
Marcus Pajala

5 reaktion på “Gästinlägg: Från Los Angeles till huggsexa!”

  1. Tjena, kul inlägg. Är ny på kustfiske, har du något tips på bra platser?
    Det vill säga ifall du är villig att avslöja dem. //Gustav

  2. Skulle även vilja fråga om det är intermediate eller sjunklina som funkar bäst på kusten? Skulle även vara tacksam ifall du har rekomendationer på flugor.
    Tack på förhand //Gustav

  3. Tack! Jag delar gärna med mig så länge vi fiskar på ett hållbart och långsiktigt sätt som gynnar framtida generationers havsöringsfiskare och havsöring. Jag skulle vilja påstå att havsöringsfisket lika väl som allt fiske fungerar ganska bra på det mesta, platserna varierar dock med säsong, väder och temperatur står du på rätt ställe och fisken ser din fluga nyper den tag i flugan om du fiskar rätt. Det finns fisk på de flesta platser. Gäller att fiska med tillräckligt bra utrustning som gör att du orkar fortsätta med detta för övrigt ganska slitsamma fiske i hårda väderförhållanden! Köp torra och varma kläder:) Linan beror myckert på var du väljer att fiska, dvs. behöver du komma ner till botten snabbt eller långsamt? Tack Barkarby Leif, väntar på dina nya inlägg! Vi ses på kusten:)

Kommentera