Gästinlägg: En resa in i fördärvet

Författare och bilder: Patrik Raanaes. Rannaesp @ Instagram
Augusti 2014

När jag började fiska för herrans många år sen var det bara gädda som gällde. Men efter ett tag börjar man se sig om, bredda sina vyer, läsa i fisketidningar, blir medlem på fiskesnack där man stolt poserar med sina ”madammer”.

Tiden går och fisket är fortfarande kul och utmanande men den där stora drömfisken har inte kommit än och man börjar ifrågasätta om jerkbait verkligen är den rätta metoden för att fånga drömgäddan. Efter att ha läst mängder av artiklar och foruminlägg att de största gäddorna alltid fångas på livebait börjar kugghjulen snurra igen. Självklart köper man en 12fots karpklinga med baktanken att det är praktiskt eftersom det går att fiska både gädda och karp  med spöt. Utan att ens veta vad som har hänt står man i köket och knådar mäskbollar efter att man vittjat sin nya mörtstuga på brax för morgondagens gäddmete eftersom sportfiskeboden bara säljer mört.

Pojkrummet börjar svämma över av flytoveraller, flytringar, spöställ, beteslådor och laminerade sjökort på ”heta lokaler”. Man börjar ljuga för sina kompisar och fiskar i smyg, chefen börjar blir irriterad på alla sjukskrivningar. Till slut vaknar man och upptäcker att utrustningen täcker allt ifrån sutarmete till vertikalfiske efter gös.

Det som är lite ironiskt är att det är inte för än just nu man förstår att det går inte att fiska efter abborre, gädda, gös, sutare, ruda, karp och havsöring samtidigt. Vill man bli riktigt bra på något får man fokusera på en typ av fiske eller kanske en metod i alla fall. Under denna resa är det många som blir förälskade och hittar hem. Detta hände även mig, jag hittade flugfisket.

En ny resa började, en resa inom flugfiskets fantastiska värld. Efter att ha flugfiskat i 1 år ägde jag 4 olika spön, diverse tillbehör som man ”måste ha”, vadare, flugbindningsprylar för många tusenlappar och ett x antal böcker om just flugbindning och öringfiske och allt detta köpt för mitt studiebidrag. Likt en narkoman som letar efter knark letade jag efter kunskap, jag blev aldrig mätt och i ärlighetens namn är jag inte mätt än, en flugfiskare blir aldrig mätt.

Helgerna spenderades till att binda laxflugor på tub, lära sig nya mönster och metoder. Det har till och med gått så långt att jag valde biologi som andra ämne till min lärarexamen och för tillfället läser populations ekologi på universitetet där jag får lära mig allt om akvatiska ekosystem och predator- bytes modeller, hur trofiska nivåer fungerar och dagsländors olika utvecklingsfaser.

Ett tag trodde jag att jag var sjuk, är det här verkligen friskt? Kan man bli så här besatt av något? Tydligen kan kan man det och den enda tröst är att jag inte är ensam. Jag började förstå att ”skämten” om att fiskare blir besatta inte var skämt, utan högst verkligt.

Det är  fyra år sedan jag flyttade till Umeå eller Ume som vi säger här uppe. En vilsen Stockholmare i Norrland. Det är intressant vad som styr våra val här i livet och där med utformar vår framtid. Om jag aldrig hade flyttat till Umeå skulle den här berättelsen aldrig varit möjlig.

Som inbiten havsöringsfiskare i Stockholms skärgård vet man att inget kommer gratis. Teorier, nötande och ohälsosamma mängder kaffe kommer man långt på men för att lyckas måste den där extra glöden finnas. Glöden som gör att du krigar i flera timmar mot minusgrader, isflak och en brutal nordanvind. Den bästa lärdomen jag bär med mig från denna period är att aldrig ge upp. Hårt nötande ger alltid utdelning, om inte i fisk så i öringkarma. Varje fisketur är faktiskt bara ett enda kast från att bli den bästa någonsin. Du vet att belöningen är mödan värd.

bild1
Vinterdag i Stockholms skärgård.

Husbilen tuffade fram i den norrbottniska sommarnatten. Ett dovt ljus kan fortfarande ses i horisonten där solens strålar är på väg ner bakom bergens höga toppar. Ur högtalarna ljuder the gambler med Kenny Rogers, jag klappar vant takten på mitt lår. I bilen sitter jag och min fiskebroder Joakim Davidsson och avnjuter en iskall norrlansguld, dock bara en folköl eftersom vi kör bil. Inte för att det spelar någon roll för här finns inte en polis på 10 mils radie, men renar och andra trafikanter vill vi inte utsätta för någon fara.

Det är augusti månad och det är inte bara vi som är på väg till de strömsatta partier mellan de stora norrbottniska sjöarna utan även den fantastisk brunöringen. Det är såna här ögonblick som får en att klara av den långa och mörka vintern, det finns inte ett problem i hela världen utan bara vi, vildmarken och öringen. För exakt ett år sen va vi här, Jocke lyckades landa en öringhane på 3,8 kg medan jag fick åka hem tomhänt. Så kan det gå ibland och det är alltid kul när kompisarna får fisk men inte lika kul som att själv stå där bakom spöt och skrika i mörkret.

bildr 2
Joakim Davidsson med en fin öring på 3,8kg.

I fjol hade vi ingen husbil, utan en volvo v70 som vi sov i. Fördelen med att ha en husbil är många, man sover som en kung och är helt utvilad till kommande fiskenatt vilket är A och O vid nattfiske, dagarna kan bedrivas till att binda flugor, diskutera teorier och välja ut kvällens fiskeplatser.

bild 3
Flugbindning i husbilen.

bidl 4
Delar av resultatet.

nattdräpare
Silhuett.

Det är något speciellt med nattfiske, eftersom du inte ser något så måste alla andra sinnen vara på högspänning för att du ska fiska effektivt. Att stå och kasta rakt ut i mörkret kan känns lite märkligt till en början. Men redan efter första natten börjar hörsel och känsel ta över, steg för steg tills du  har blivit ett med flugspöt. Efter några nätter har du full kontroll och känner minsta lilla virvel och sten i vattnet. Det gäller att känna sin utrustning och ha kolla på hur mycket lina som ska kastas, annars händer det lätt att flugan fastnar i bakom liggande träd eller att flugan kommer för långt ner  på nacken och fastnar. För den här säsongen körde jag på en helt ny rigg, en slow intermediat klump på 10 meter kopplat till en flat nylon även kallad ”shooting line”. En riktig kast kanon som orkade vända över även de större flugorna. Även skarven var till min fördel, då jag hade väldigt bra koll på hur mycket lina som låg i vattnet.

IMG_0361.JPG
Öringnacke i natten.

Den kvällen som det oförglömliga hände hade jag en speciell känsla i kroppen, en känsla av värme och avkoppling. Jag fiskade lugnt och metodiskt, anledningen till det kan vara att jag kvällen innan hade landat mitt livs första lax. Efter att ha tappat 4 laxar under sommaren kändes det helt fantastiskt att äntligen få landa en lax.

Om jag skulle försöka beskriva en laxfight med ett enda ord så är det ”kaos”. Från det att laxen hugger är det 110% rock n roll, lufthopp på 1 meter blandas med rusningar på 100 meter och en styrka som inte går att beskriva med ord. Men det har sitt pris, har man en gång fått smaka på lax så är det svårt att sluta, större adrenalin kick har jag aldrig upplevt.

bild 6
Första laxen landad. En arg hane!

Med detta minne innanför västen fiskade jag lite extra självsäkert som ni säkert kan förstå. Efter att ha fiskat av några heta ståndplatser började vi närma oss nacken med stort N. Bra tryck i vattnet, stora stenar som precis bryter vattnets ytspänning. Nu är det allvar, sten, sax eller påse, vem ska få börja?

Till min stora besvikelse vinner han på nybörjarsaxen. Lite besviken sätter jag mig vid vattnet och låter honom börja. Efter att Jocke fiskat sig lite längre ner på nacken börjar jag mina första kast ut mot en stor sten. Efter cirka 4 kast ser jag att något bryter den mörka ytan utanför stenen. Det är inget lätt kast, kanske 25 meter, det tar mig 4 kast innan tafsen rullar ut perfekt vid stenen. Flugan hinner inte mer än landa och en elektrisk impuls slår igenom hela linan, smack! Jag gör mothugg men får ingen kontakt. Jag ser hur svallvågorna från öringen bryter den stilla ytan, den var bara uppe och naffsade i flugan.

Jag strippar fort in linan och gör ett nytt kast, den här gången hinner flugan drifta kanske 3-4 sekunder innan det tar tvärstopp. Mothugget sitter och spöt börjar   gunga mot det mörka vattnet. Jag känner att det är riktigt bra tyngd i fisken och tusen tankar går igenom huvudet. Kommer tafsen hålla, är fisken bra krokad, kommer den rusa ner på nacken och lossna? Efter några tunga rusningar fram och tillbaka mellan mig och stenen får jag in fisken på grundare vatten och vi skymtar den för första gången.

Jag skriker till Jocke att det är en bra fisk, kanske i 4 kilosklassen. Glad att jag valde en tippet på 0,40 bland alla stenar, efter en stunds fight på grunt vatten kan Jocke håva fisken. Utan att ens att tittat på fisken i håven väger vi den i vattenkanten, vågen visar 7,5 kg. Vi tror inte våra ögon, för att vara helt säkra dubbelväger vi den  med min digitalvåg som visar 7,48 kg. Båda utbrister i något som kan efterliknas gorillavrål, minus håven väger denna vackra öringhona 6,66 kg. Mitt livs brunöring, ett minne som kommer att värma mig genom den kallaste vintern!

IMG_0360.JPG
6,66kg brownie

Patrik Raanaes

 

5 reaktion på “Gästinlägg: En resa in i fördärvet”

  1. Härligt skrivet Putte.
    Jag har suttit och högläst detta för Staffan som nu sen vi flyttat ner till Öland har börjat fiska.
    Kram från oss

Kommentera